Tankar om graviditeten och bebis
Tänk att man redan har kommit till vecka 35 och tänk att hon snart är här. Känns helt overkligt för mig fortfarande. Det känns som om det var igår man kissade på första stickan som visade positivt. Jag vägrade tro att vi hade lyckats men efter ca 10 test till och ett digitalt clearblue test så började det smått sjunka in. Kommer ihåg dagen jag kissade på det digitala testet och fick se "2-3v Gravid", kröp ner i sängen tätt intill F och berättade vad stickan visade och vi var helt mållösa och de tankar man hade var "shit vi ska få barn". Dock kändes allt så långt bort just då, det var ju flera månader tills bebisen skulle komma och oj vad tid det skulle ta tills dess. Jag kunde knappt vänta och var otålig många gånger kommer jag ihåg.
Nu sitter man här, 6 veckor ifrån BF och känner att man knappt hinner med för att det går så fort. Ibland kommer tanken att vilja backa tiden någon vecka eller två upp så man kan få mer tid att förbereda sig och hemmet, det känns fortfarande så overkligt att tiden snart är inne. Men så som vi har längtat och snart får vi äntligen träffa henne. :)Funderar ofta på hur hon kan tänkas se ut, vem av oss hon är lik, om hon kommer få mörk kalufs som jag hade när jag föddes. Funderar även på hur hon kommer vara som bebis, vilken personlighet temperament osv. Det finns så mycket man vill veta och är nyfiken på, som vi kommer få svar på med tiden. :)
Alltså shit, tänk att det ligger en ca 45 cm lång bebis i min mage. En riktigt bebis, och vår alldeles egna. Inte någon annans lilla bebis utan en som är helt våran egen! För mig känns det lite som att någon ska komma och ge oss en bebis på sjukhuset, har lite svårt att verkligen förstå att det faktiskt är en riktig bebis i magen, som bökar runt och har sig. Som jag kommer att föda.
Åh ikväll går det runt så mycket tankar i mitt huvud och dessa är några av dem. Kanske just för att vi är så pass nära nu. Kanske för att vi idag skrev på papper om faderskap som gjorde detta ännu mer verkligt. Mysigt och spännande är det i vilket fall. :)
Nu sitter man här, 6 veckor ifrån BF och känner att man knappt hinner med för att det går så fort. Ibland kommer tanken att vilja backa tiden någon vecka eller två upp så man kan få mer tid att förbereda sig och hemmet, det känns fortfarande så overkligt att tiden snart är inne. Men så som vi har längtat och snart får vi äntligen träffa henne. :)Funderar ofta på hur hon kan tänkas se ut, vem av oss hon är lik, om hon kommer få mörk kalufs som jag hade när jag föddes. Funderar även på hur hon kommer vara som bebis, vilken personlighet temperament osv. Det finns så mycket man vill veta och är nyfiken på, som vi kommer få svar på med tiden. :)
Alltså shit, tänk att det ligger en ca 45 cm lång bebis i min mage. En riktigt bebis, och vår alldeles egna. Inte någon annans lilla bebis utan en som är helt våran egen! För mig känns det lite som att någon ska komma och ge oss en bebis på sjukhuset, har lite svårt att verkligen förstå att det faktiskt är en riktig bebis i magen, som bökar runt och har sig. Som jag kommer att föda.
Åh ikväll går det runt så mycket tankar i mitt huvud och dessa är några av dem. Kanske just för att vi är så pass nära nu. Kanske för att vi idag skrev på papper om faderskap som gjorde detta ännu mer verkligt. Mysigt och spännande är det i vilket fall. :)
Nu ska jag och F mysa ner oss i soffan och bara va. Njuta av den tiden vi har nu när det bara är vi två. :)
Hoppas ni alla får en riktigt trevlig fredagkväll!!!
Trackback
