"I början av denna vecka är fostret 39 veckor gammalt. Barn som föds efter det beräknade förlossningsdatumet lider ingen skada. De kan däremot komma att väga lite mer och vara lite mer alerta som nyfödda med större vakenperioder. "

Det står inte så mycket mer om denna vecka på babyvärlden.se, bebis är ju fullgången och stor och verkar trivas i magen. De flesta får bebis innan de gått 42 hela veckor men inte alla, om bebis inte kommit innan lördag så har jag en tid för igångsättning på söndag då jag går in i vecka 43(42+0). Hoppas självklart slippa den tiden. Känns lite läskigt att den här vecka kommer faktiskt bebis att komma. Om senaste 1 vecka har jag en bebis i famnen, hur galet som helst känns det. Vadå bebis, jag är väl inte gravid?! ;)


I fredags var vi på förlossningen för ställningstagande för igångsättning. Fick ligga med CTG nästan en timme för att bebis bråkade och inte låg stilla så de fick inte något bra kurva. Rebel som sin syster antar jag. ;) Men efter 50 minuter så var de nöjda, efter en stund kom läkaren in som gjorde en undersökning och kollade hur bebis låg med ultraljud. Bebis låg neråt men ganska högt fortfarande, tappen var helt sluten och jag hade inte öppnat mig nått alls. Just då ville jag bara ge upp! Fy så arg och besviken jag kände mig på min kropp. Så de ville inte boka in en igångsättning tidigare än 28e, men jag fick en ny tid för att kolla tappen iallfall. Så på onsdag ska vi dit igen och jag hoppas verkligen det har hänt något tills dess! Annars gräver jag ner mig i något dike nångonstans.

Igår efter en promenad till affären så fick jag till en början kramp i sidan av magen, och när vi kom hem så märkte jag att jag fick en hel del förvärkar. Efter någon timme började jag klocka dem och de kom ca var 9e minut, gjorde lite ont och det höll på i ca 2-3 timmar innan de helt plötsligt bara försvann. Besviken för jag hoppades självklart att det var på G, inga känningar i natt heller så idag ska jag städa och röja hemma och hoppas det kommer igång igen. Hoppas även att dessa förvärkar har påverkat tappen på något sätt och att jag börjat öppna mig. 

Något som inte nämns eller hörs så ofta är förlossningsdepression. Innan Alice kom visste jag att man kunde råka ut för det. Men att det är så pass vanligt som det faktiskt är hade jag ingen aning om, tills det hände mig...

Detta inlägg har jag funderat länge länge på om jag ska skriva och även publicera eller inte. Många i våra familjer, släkt och vänner vet inte om detta. Vissa vet inget alls och vissa vet lite men inte hur det egentligen var... Vi valde att hålla det hemligt tills jag kände mig redo..
Det är en del av mig, som jag inte längre skäms över men som gör ont till och från. Det handlar om hur våran första tid var och alla dess känslor som hörde till. En del tårar har fällts samtidigt som jag skrivit detta, dels för att det gör ont när jag tänker tillbaka, men också för att jag är så tacksam att jag tog mig igenom det och över den hjälp som jag fick från olika håll.
Jag vill dela med mig och hoppas att om någon känner igen sig så vet denna att han/hon inte är ensam. För det är man inte!

Detta inlägg kommer nog antagligen bli långt, väldigt långt....


Innan Alice kom var längtan och kärleken såå stor, det gick inte att beskriva. Jag boa, pysslade och fixade massa inför hennes ankomst. Läste massa gravidbloggar och hängde på gravidforum. Jag hade fått bilden att det var kärlek vid första ögonkastet när bebisen kom ut och lades på bröstet, det var det alla sa och jag fick höra. Men så var det inte... 
När Alice kom så var jag helt utmattad och trött, allt hade gått bra men jag hade inte sovit på hur länge som helst, kanske bidrog det till hur allt blev som det blev? Jag vet faktiskt inte. När Alice kom upp på bröstet så förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, jag tänkte "vad är det här?" "vad sjutton hände precis?" "vems bebis är det här?". Visst jag var glad, helt mållös, log och det kom tårar. Våran bebis var ju äntligen här och hon var så perfekt. Men det var lixom inget mer. Var är kärleken alla pratade om? Denns fanns ju inte där. Känslan att hon var våran bebis fanns ju inte där heller...

På förlossningen/BB så fick jag amma, jag ammade dygnet runt i stort sätt tills vi åkte hem. Under dessa dagar på BB skrek Alice, nästan hela tiden. Det var ju inte så konstigt, hon var ju hungrig, mjölken rann ju aldrig till. Vi åkte hem och hade hopp om att någon av de närmaste dagarna skulle mjölken rinna till och Alice skulle bli mätt och belåten. Den dagen kom aldrig...
Det fortsatte hemma med skrik från Alice, stress, tårar från min sida, samtal till BB som lugnade precis för stunden, jag kände hur jag lixom bara sjönk längre och längre ner. Att inte känna någon kärlek alls och sen dessutom inte kunna ge sitt barn mat var bara för mycket. Känslorna går faktiskt inte beskriva. Det fanns inte ord för hur värdelös och dålig jag kände mig, hur mycket jag skämdes och de skuldkänslor jag hade. Jag kände mig som världens sämsta mamma och att jag inte förtjänade att få vara mamma...

Alice gick ner 500g på några dagar, så vi började med ersättning istället och Alice blev en helt annan bebis. Här lugnade det sig lite, ytterst lite. Jag sörjde att jag inte kunde amma, det var en sak som jag verkligen hoppades få göra. Men så blev det inte och det tog hårt på mig... Alice ville dessutom snutta på bröstet dygnet runt och vägrade napp. Vi samsov, sida vid sida, med bröstet i hennes mun. Men jag kände mig sååå låst, jag avskyde den känslan. Ännu en känsla att lägga på högen med dåliga känslor, fler sånna kommer dessutom komma veckorna framöver...

Alice hatade vagnen, ville bara vara i famnen, ville sällan vara hos någon annan än mig, sov enbart i famnen och absolut ingen annan stans. Jag hade fått höra att bebisar sov i egen säng, eller iallafall kunde sova lite själva och det trodde jag även Alice skulle göra, men när hon vägra blev allt så fel. Jag bara satt där med henne och kände ångest dag ut och dag in. Vissa dagar, speciellt de dagar när Alice var på dåligt humör, ville jag bara kasta henne genom sopnedkastet eller kanske ut för fönstret. Jag var sååååå less...

F var det ända som drog mig upp, skulle jag inte haft honom vet jag ärligt inte hur detta skulle slutat. Jag är en stark person annars men detta är en av få händelser som verkligen fick mig nå botten. Han trösta, torka tårar och höll om mig, sa att allt kommer lösa sig, ringde samtal åt mig till BB, tog hand om Alice och bara fanns där. Att han kunde jobba hemma dessa månader var ovärdeligt. Jag hoppas när du läser detta att du inser vilket enormt stöd du varit för mig! Jag älskar dig så och är så lyckligt lottad som har dig vid min sida.

Veckorna gick, vissa dagar gick jättebra, kanske för vi hade saker planerade utanför hemmet? Då kunde jag ju inte visa denna sida, vad skulle andra tro? Näää, på med ett leende och sen går vi ut! Ingen märkte något då..
Men det kom dagar jag inte ens kunde kolla på Alice, jag ville inte veta av henne. Jag låg i sovrummet och grät, sov eller bara låg där helt glädjelös medan F tog hand om Alice. Jag kommer ihåg hur jag önskade att någon skulle komma och hämta henne, hur jag inte orkade med henne, att jag bara var dålig för henne, att jag saknade mitt gamla liv. Det var ju inte såhär jag ville ha det eller hade trott att det skulle bli..

3 månader gick iallafall och nu funkade det verkligen inte längre. Nu slog det väl till som värst. Ingen visste om hur jag mådde förutom F men han vet nog heller inte om precis alla känslor jag hade. Jag skämdes, fyfan rent ut sagt vad jag skämdes. Hur kan man inte älska sitt barn egentligen? Hur kan man önska att någon skulle komma och hämta det? Jag hatade mig själv för att jag kände som jag gjorde. Jag hatade aldrig henne men jag hatade hela situationen..

Vi hade en tid på BVC runt när Alice var 3 månader, som ofta frågat hur jag mådde, men inte vågade jag säga precis som det var innan. Tänk om de tog Alice i från oss? För samtidigt som jag hade känslor om att jag inte ville ha Alice hos mig så ville jag heller inte lämna bort henne. Hon är ju min! 
F hjälpte mig att berätta på BVC hur dåligt jag verkligen mådde och jag skämdes så. Kunde inte kolla BVC-sköterskan i ögonen för då skulle det brista för mig. MEN hon berätta att det är vanligt, det är inget konstigt, det finns hjälp att få!

Jag fick en tid hos en läkare, som skrev ut antidepressivt och lugnande medicin till mig. Den lugnande medicinen var okej tyckte jag, jag blev så trött och så dåsig av den och just då var det så behövligt. Oron och ångesten släppte för en stund, eller en natt. Jag fick även tid hos BVC-sköterskan att komma och prata själv med henne om hur jag mådde, utan Alice. Det gjorde jag några gånger och har inget negativt med det att säga men det var svårt att öppna sig. Hon berättade även om verksamheten "Råd och stöd" här i Linköping som finns till för att hjälp nyblivna föräldrar som har svårt med bla anknytningen. 

Råd och stöd ringde mig och vi bestämde en tid att ses. Det var jobbigt i början, kunde jag verkligen öppna upp mig till en främmande människa bara sådär? Kunde kanske denna person göra så de tog Alice från oss?  Så var det ju självklart inte! Min kontaktperson där var underbar, att få komma och prata med henne var veckans höjdpunkter. Att så småning om bara släppa ut allt var såå skönt. Jag gick hos henne i 3 månader lite drygt, efter det hade vi samtal med glesare mellanrum. I början på 2014 gick jag med i en grupp som de hade anordnat för andra föräldrar som hade samma/liknande problem. Denna grupp pågick fram till Maj 2014. Att få känna att jag inte var ensam var så skönt, det var inte bara jag som kände såhär. Även om de hade andra svårigheter eller problem så fanns det iallafall andra som förstod. 

Idag mår jag riktigt bra. Medicinen slutade jag med för länge länge sen. Första tiden när Alice kom satte verkligen sin spår, och djupa sånna. När hon kanske runt halvåret började vi knyta an och växte in i rollen som föräldrar och kärleken började växa och ta fart. Det tog tid men men vi tog oss igenom det och kärleken till Alice är obeskrivlig nu, hon är verkligen vårat allt och vi kan inte tänka oss en vardag utan henne. All hjälp jag fått har varit ovärdelig så mår ni dåligt så våga fråga efter hjälp. Det finns hjälp att få och bra sådan! 

Att bli förälder blev inte som jag tänkt över huvud taget, inget blev verkligen som vi trodde det skulle bli. Kan det vara det som gjorde att det blev som det blev?  Att inte kunna knyta an, att inte kunna ge sitt barn mat, att inte kunna älska sitt barn, att synen på föräldraskap var helt anorlunda på riktigt var nog alla bidragande faktorer. Att ha detta i ryggsäcken inför den dagen när vi är redo för ett syskon känns faktiskt riktigt bra.
Nu vet jag att det är okej att känna såhär, jag är inte värdelös och jag är inte ensam!

Idag är det precis ett år sen jag gick in i badrummet och gjorde det där första graviditetstestet av ett följande tiotal test senare som alla visade positivt. Helt sjukt vad tiden går fort.

Kommer ihåg helgen innan jag tog testet, att jag var tvärsäker att det inte skulle bli något den månaden heller. Vi började försöka bli gravida under månaden innan och jag var säker att det skulle dröja innan vi skulle lyckas. Man hade ju hört att det kunde ta tid att bli gravid. Kommer såväl ihåg den helgen och hur arg och ledsen jag kände mig när jag var så säker på att mensen skulle komma. Nu i efterhand så kommer jag även ihåg att jag hade en hel del humörsvängningar och det var det första graviditetssymptomet jag fick. Tjurig som sjutton över ingenting, egentligen.

När jag väl gick in och kissade på stickan den där måndagsmorgonen och till min förvåning ser ett svagt men ändå väldigt synligt streck brevid kontrollstrecket. Jag hade så svårt att fatta att det var positivt så jag tog ett till test, av ett annat märke för att jag tänkte att det första kanske var ett dåligt test. Men även det visade ett svagt streck brevid. Väntade någon timme för att bli mer kissnödig och gjorde ytterligare ett test även positivt det med. Var så chockad, jag som var så säker på att det inte skulle gå vägen denna gång heller. Dagen jag tog testet så var jag på BIM -4, alltså 4 dagar innan mensen var beräknad. Trodde verkligen inte heller att jag skulle plussa så pass tidigt, det gjorde också att jag inte trodde på det.

Jag berättade för F direkt efter första testet och han var misstänksam han med. Vi bestämde att vi skulle avvakta och se om mensen kom eller inte. Dagarna gick och jag tog några test varje dag. ALLA visade positivt, och starkare för varje dag som gick. Vi köpte oss ett sånt där digitalt test med som vi skulle ta om mensen nu inte kom, vilket den heller inte gjorde.
Morgonen den 26/10-12 så gick jag in i badrummet och tog det digitala testet. Satt på toan och väntade de där långa minuterna som man ska, kollade på testet som visade "2-3 veckor gravid". Kunde inte tro mina ögon, Tänk att vi lyckades, tänk att det växer en liten knodd i min mage.
Kröp ner i sängen brevid F och berättade att jag gjort testet och visade det även och sa att vi skulle bli föräldrar. Vi sa inte så mycket mer till varanda utan låg och höll om varandra och bara log.

Såhär började alltså våran 9 månader långa resa i väntan på våran lilla knodd, som visade sig vara en alldeles underbar liten Alice. :)
Nu är det ett helt år sen och tiden har verkligen bara sprungit förbi. Mycket ha hänt när man kollar tillbaka och vilken resa det har varit. Jag LOVAR att jag ska skriva en förlossningsberättelse här på bloggen. Har haft så fullt upp så har inte hunnit skriva den här än, men jag har den på papper! Den kommer nog även skrivas i två delar. :)

Idag så åkte F och jag en sväng till Bergs slussar med hans föräldrar och syster. Kände att vi ville komma ut lite grann från hemmet även fast det är så nära förlossningen. Bergs slussar ligger strax utanför Linköping, precis lagom för en utflykt. Vi promenaderade längs kanalen och gick ner till stranden och satte oss en stund. Fläktade riktigt härligt vid vattnet, hur skönt som helst i denna värme. Idag har det ju varit otroligt varmt. Sen gick vi tillbaka längs kanalen och satte oss och åt lite glass innan hemfärden. På slutet började jag även få förvärkar med inte så långt mellanrum, så hoppas att promenaden och utflykten gjort lite nytta. :)

Just nu ligger jag hemma på sängen och klockar förvärkarna sen 2 timmar tillbaka. De kommer med 5-8 minuters mellanrum (förutom mellan 2 där det blev 30 min) och håller i sig ca 50-60 sekunder var. Antar att det är förvärkar eftersom de kommer som mensvärk och sitter i nedre delen av magen och inte i övre delen eller i ryggen. Vissa förvärkar är väldigt kraftig gör även riktigt riktigt ont men inte så att jag måste koncentrera mig på bara dessa. Hoppas verkligen det fortsätter såhär nu under kvällen och drar igång på riktigt snart. Men känns lite som önsketänkande. :)

Hoppas ni alla haft en trevlig dag och får en fortsatt trevlig lördagskväll! :)

Nu är det 9 dagar sen BF, tänkt att tiden ändå gått så fort? även fast jag känt att jag "plågats" varje dag av att det inte hänt något. Nu är det max 6 dagar kvar tills vi får träffa våran bebis och för varje dag som går så kommer vi närmare. Försöker tänka positivt men det är så svårt. Trodde verkligen inte att det skulle vara såhär jobbigt att passera BF men det är hemskt verkligen. Börjar ställa in mig på den 19e nu och tar inte så hårt på att inget hänt på morgonen när jag vaknar. Imorse kände jag bara att det var skönt att verkligen fått sova ut under natten. :)

Jag är så glad för alla fina ord jag får från läsare och nära och kära, som stöttar mig när allt känns rent ut sagt skit. Det är ni som får mig att se det positiva som jag glömmer bort när jag känner mig nere och deppig.
Ni alla är guldvärda ska ni veta! :) ♥

Nä här har det inte kommit någon bebis än!

Inget nytt har hänt, jag trodde verkligen det skulle hända något inatt eftersom slemproppen gick i omgångar under hela dagen och kvällen igår och blev även röd och blodblandad på eftermiddagen. Men sent igårkväll så slutade det komma och har inte kommit mer sen dess typ. Har haft enstaka förvärkar idag, kan räkna dessa på en hand tror jag så räknar inte det som något tecken på att det är på G. Blir så besviken när jag verkligen börjat hoppas och tro att det ska sätta igång men så gör det inte det iallafall. Börjar bli riktigt deppig och less på att vara gravid nu. Vill ha min lilla bebis i famnen nu ju, det är ju dags nu! 

Ikväll ska vi bara sitta hemma och mysa, jag känner inte för att göra någonting alls just nu. Vill bara att dagarna ska gå. Att det antingen sätter igång av sig självt nu eller att det ska bli nästa fredag, den 19e, snabbt. Tycker inte alls det är roligt att vara gravid längre och känner mig så färdig med den biten just nu, men är ju illa tvungen att stå ut lite till. :P

Säger välkommen till vecka 42, som även är den absolut sista veckan jag är gravid i. Känns riktigt skönt att det snart är över faktiskt och att jag slipper alla gravidkrämpor och denna eviga väntan som är så dryg. Om prick en vecka senast så är vi på förlossningen och väntar på att bli igångsatt, riktigt spännande känns det och det är ju inte alls lång tid kvar egentligen.
Jag har inga förhoppningar om att förlossningen kommer dra igång tidigare än dess och lika bra är väl det. Jag blir så besviken varje morgon när jag vaknar upp och inget har hänt. Känns som man bygger upp ett stort hopp på dagen pga slemproppen, molande värk och förvärkar som kommer ibland och sen på natten står allt still. Frågan nu är ju bara vad jag ska hitta på de kommande dagarna för att få tiden att gå. :P


Såhär säger minbebis.se om vecka 42:
Sista veckan av din graviditetet. Om inte förlossningen startar naturligt denna vecka blir du igångsatt. Inom en vecka är du mamma!Igångsättning innebär att förlossningen sätts i gång på konstgjord väg.
Det fins två olika anledningar till att man gör en igångsättning, medicinska skäl eller om du har gått över tiden mer än två veckor. Vilken metod man använder beror på hur mogen livmoderhalsen är.

Ska väl varna för ett äckelinlägg om slemproppen innan så att ingen tar illa vid. :)
Detta är ju trots allt en gravidblogg och till graviditeten så hör dessa saker till. ;)

Igår vid kl 10 så släppte en bit av slemproppen för mig, det kom sen små små bitar under resten av dagen och jag blev ju såklart väldigt hoppfull. Nu har det ju inte hänt någonting än, inga värkar eller liknande har kommit bara lite molande värk till o från på dagarna. 

Idag så märkte jag att ytterliggare en bit av min propp hade släppt, fast denna gången var den mycket större och hade annan färg. Varje gång jag varit på toa idag har det kommit ännu en bit. Igår var proppen rosafärgad och idag är den mer genomskinligt brun. Så nu hoppas jag att det ska hända något inom kort. :)



För er som inte vet vad slemproppen är så kan jag berätta lite snabbt:
Slemproppen är en bit geléaktigt slem som sitter i livmoderhalsen och fungerar som ett skydd för bebisen från bakterier och dylikt. Slemproppen bildas tidigt i graviditeten och följer med under hela graviditeten. Den kan släppa antingen hela på en gång eller i omgångar och kan även återbildas, detta om det är tidigt i gravidteten. 
När slemproppen släpper så betyder det inte direkt att förlossningen har satt igång utan att det börjar närma sig och att livmoderhalsen har börjat vidga sig. För det mesta lossnar den när värkarna börjat, men inte alltid.

Många undrar kanske hur den ser ut och det är väldigt olika vad jag har förstått. Men ofta så beskrivs den som en geléklump, som snor eller vissa säger som tapetklister. Den kan även ha olika färger så som genomskinlig, vit, gul, beige, rosa, brun eller röd och kan vara blodblandad eller ha röda strimmor i sig.
Om man blöder lite när proppen släpper eller om den är blodblandad så är det helt normalt, det finns massa sköra blodkärl där den sitter som lätt brister. Detta kallas även teckningsblödning och är ett tecken på att förlossningen kommer att starta inom kort. Blöder man mycket ska man dock kontakta förlossningen!

 

Vilken dag det är idag! Vet inte hur vädret hos er andra är men här totalt vräker det ner regn i skrivande stund och blåser även en hel del. Det blixtrar och åskar också då och då och jag är sån där person som tycker att det är så himla mysigt att bara sitta och titta ut och lyssna på mullret som kommer. Mysväder! :)



Igårkväll hade jag förvärkar under 1-2 timmar som gjorde ont fast jag tagit två alvedon. Bestämde mig för att ta ett bad för att se om det hjälpte lite, vilket de gjorde för efter badet så försvann de helt, typiskt nog.
Inatt hände det absolut ingenting förutom att jag vaknade utan anledning ett par gånger och hoppades på att något skulle vara på G. Vilket det aldrig var, kände av någon förvärk imorse när jag låg och drog mig lite i sängen men inget mer än det har hänt sen igår. Har inte så mycket hopp om att svepningen hjälpte fast jag vet att det kan ta lite tid med, känns bara som min otur. :P Jag borde verkligen ställa in mig på att det blir att åka in den 19e istället. Lika bra! :P

Har fått sån fruktansvärd jobbig klåda på magen vid mina bristningar ett par dagar och frågade F om han kunde se något för jag ser ju inte hela magen. Han kände att det stack ut som utslag och tyckte sig även se några. Så igårkväll började jag googla runt lite på både forum osv efter vad det kan bero på och hittade en hel del andra personer som har precis samma sak.
Misstänker nu att jag har fått nått som heter/kallas för Puppp. Det är som nässelutslag som börjar på magen och sprider sig senare till armar o ben osv. Dessa kliar något så sjukt, mina speciellt om nätterna och när det är varmt. Bristningarna på magen där utslagen sitter är även klarröda och lite svullna känns det som, trodde först de var de som kliade men nu känns utslagen tydligt. Mina utslag sitter mest under naveln men har även några över. Dessa verkar som tur är försvinna efter förlossningen men var det lixom tvunget att komma nu när det är så kort tid kvar. Lite onödigt kan jag tycka! Orkar jag lixom hålla på att jaga MVC eller VC för att få hjälp när det är så kort tid kvar?

Idag var det dags för det absolut sista besöket hos BM innan bebis kommer. Allt som bra ut, SF måttet ökar som det ska och nu är även bebis fixerad, vilket känns skönt. Hon såg direkt att magen hade sjunkit när jag komer.
Vi bokade en tid på förlossningen för igångsättning idag. Så fredag nästa vecka kl 7.30 ska vi till förlossningen om bebis inte tittat ut innan dess dvs. Vilket hon förmodligen har, för det var inte många procent som behöver komma på dessa bokade tider sa BM, men man vet ju aldrig. Känns skönt att det trots allt inte är så lång tid kvar nu. :)

BM gjorde även en hinnsvepning idag, var osäker på om hon ville göra en eftersom det var min ordinare BM som hade sagt att de kunde göra en men hon har gått på semester och jag har fått en annan BM tillfälligt. Men det var inga problem. Tappen var mogen och mjuk och hon kunde lätt göra svepningen. Om detta inte funkar och det trots allt blir igångsättning så slipper jag iallafall få läkemedel som ska mjuka upp tappen (kan ta 1-2 dagar tydligen) och de kommer istället direkt ta hål på hinnorna. Men nu hoppas vi på att denna hinnsvepning ska sätta igång det hela! :)



15/3 - (24+0) Blodtryck: 120/70, SF-mått: 23, Hjärtslag 152, Järn: 120, + 9,5 kg.
12/4 - (28+0) Blodtryck: 105/60, SF-mått: 27, Hjärtslag 145, Järn: 111, + 12,5 kg. 
06/5 - (31+3) Blodtryck: 100/60, SF-mått: 30, Hjärtslag 140, Järn: 107, + 16,0 kg. Huvudet ner - rörlig.
28/5 - (34+4) Blodtryck: 110/55, SF-mått: 32, Hjärtslag 150, Järn: 113, + 18,0 kg. Huvudet ner- ruckbar.
10/6 - (36+3) Blodtryck: 110/60, SF-mått: 34, Hjärtslag 145, Järn: ---- , + 19,5 kg. Huvudet ner- ruckbar.
24/6 - (38+3) Blodtryck: 105/65, SF-mått: 35, Hjärtslag 140, Järn: ---- , + 20,5 kg. Huvudet ner- ruckbar.
09/7 - (40+4) Blodtryck: 115/65, SF-mått: 36, Hjärtslag 150, Järn: ---- , + 22,0 kg. Huvudet ner - Fixerad.

Denna dag har jag spenderat på stan med min kära mamma och hennes sambo. Har vandrat runt i massa affärer och kollat och även hoppats på att det ska skynda på bebis att komma ut. Än så länge har jag bara molande värk, inga andra känningar så vi får se senare ikväll om det händer något mer. Köpte med mig ett par supersöta strumpbyxor till liten med hjärtmönster och volang på rumpan. Tycker det är så himla bedårande. :)

Imorgon är det dags för kontroll hos BM igen. Vi kommer då även boka tid för igångsättning och förmodligen kommer en hinnsvepning att göras. Om svepningen funkar så blir det förhoppningsvis en bebis innan helgen. Hur spännande är inte det! Börjar bli lite nervös nu med, inte över att det inte ska gå bra men utan för att jag inte vet vad jag har att vänta mig riktigt. :)

Dock ska jag inte ha så stora förhoppningar, kommer bli så grymt besviken och tjurig om svepningen inte fungerar. :P

Dags att stryka lite igen. Vad dagarna går fort samtidigt som de sniglar sig fram. :)

Beräknat datum var den 4 juli.


21 Juni: Christine,
29 Juni: Fifi,
1 Juli: Amelia (3280g, 48cm),  F's pappa, Love,
2 Juli: Mats,
4 Juli: Min F (3500g, 50cm),
5 Juli: Åsa (3200g, 50cm),  F's syster, Klara,
6 Juli: Min mamma (3600g, 50cm), Christel,
7 Juli: Matilda (ca 3200g, 49cm),

8 Juli: Elin (3890g, 50 cm) 
9 Juli: Jag (3640g, 50cm),  F's mamma, F's morfar,
11 Juli: Nina (3470g, 49cm),

Ingen bebis ännu, däremot så har ångesten över namn börjat komma krypande. Vi har inget namn bestämt än, men vi har några fina namn som vi båda gillar. Jag tycker det är så svårt att välja ett, men samtidigt så är jag sån som vill ta emot bebisen med ett namn och inte bara kalla henne för bebis eller liknande den första tiden. Så idag ska vi sitta och spåna namn som bara den och förhoppningsvis komma fram till något/några som vi gillar. :)