Något som inte nämns eller hörs så ofta är förlossningsdepression. Innan Alice kom visste jag att man kunde råka ut för det. Men att det är så pass vanligt som det faktiskt är hade jag ingen aning om, tills det hände mig...

Detta inlägg har jag funderat länge länge på om jag ska skriva och även publicera eller inte. Många i våra familjer, släkt och vänner vet inte om detta. Vissa vet inget alls och vissa vet lite men inte hur det egentligen var... Vi valde att hålla det hemligt tills jag kände mig redo..
Det är en del av mig, som jag inte längre skäms över men som gör ont till och från. Det handlar om hur våran första tid var och alla dess känslor som hörde till. En del tårar har fällts samtidigt som jag skrivit detta, dels för att det gör ont när jag tänker tillbaka, men också för att jag är så tacksam att jag tog mig igenom det och över den hjälp som jag fick från olika håll.
Jag vill dela med mig och hoppas att om någon känner igen sig så vet denna att han/hon inte är ensam. För det är man inte!

Detta inlägg kommer nog antagligen bli långt, väldigt långt....


Innan Alice kom var längtan och kärleken såå stor, det gick inte att beskriva. Jag boa, pysslade och fixade massa inför hennes ankomst. Läste massa gravidbloggar och hängde på gravidforum. Jag hade fått bilden att det var kärlek vid första ögonkastet när bebisen kom ut och lades på bröstet, det var det alla sa och jag fick höra. Men så var det inte... 
När Alice kom så var jag helt utmattad och trött, allt hade gått bra men jag hade inte sovit på hur länge som helst, kanske bidrog det till hur allt blev som det blev? Jag vet faktiskt inte. När Alice kom upp på bröstet så förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, jag tänkte "vad är det här?" "vad sjutton hände precis?" "vems bebis är det här?". Visst jag var glad, helt mållös, log och det kom tårar. Våran bebis var ju äntligen här och hon var så perfekt. Men det var lixom inget mer. Var är kärleken alla pratade om? Denns fanns ju inte där. Känslan att hon var våran bebis fanns ju inte där heller...

På förlossningen/BB så fick jag amma, jag ammade dygnet runt i stort sätt tills vi åkte hem. Under dessa dagar på BB skrek Alice, nästan hela tiden. Det var ju inte så konstigt, hon var ju hungrig, mjölken rann ju aldrig till. Vi åkte hem och hade hopp om att någon av de närmaste dagarna skulle mjölken rinna till och Alice skulle bli mätt och belåten. Den dagen kom aldrig...
Det fortsatte hemma med skrik från Alice, stress, tårar från min sida, samtal till BB som lugnade precis för stunden, jag kände hur jag lixom bara sjönk längre och längre ner. Att inte känna någon kärlek alls och sen dessutom inte kunna ge sitt barn mat var bara för mycket. Känslorna går faktiskt inte beskriva. Det fanns inte ord för hur värdelös och dålig jag kände mig, hur mycket jag skämdes och de skuldkänslor jag hade. Jag kände mig som världens sämsta mamma och att jag inte förtjänade att få vara mamma...

Alice gick ner 500g på några dagar, så vi började med ersättning istället och Alice blev en helt annan bebis. Här lugnade det sig lite, ytterst lite. Jag sörjde att jag inte kunde amma, det var en sak som jag verkligen hoppades få göra. Men så blev det inte och det tog hårt på mig... Alice ville dessutom snutta på bröstet dygnet runt och vägrade napp. Vi samsov, sida vid sida, med bröstet i hennes mun. Men jag kände mig sååå låst, jag avskyde den känslan. Ännu en känsla att lägga på högen med dåliga känslor, fler sånna kommer dessutom komma veckorna framöver...

Alice hatade vagnen, ville bara vara i famnen, ville sällan vara hos någon annan än mig, sov enbart i famnen och absolut ingen annan stans. Jag hade fått höra att bebisar sov i egen säng, eller iallafall kunde sova lite själva och det trodde jag även Alice skulle göra, men när hon vägra blev allt så fel. Jag bara satt där med henne och kände ångest dag ut och dag in. Vissa dagar, speciellt de dagar när Alice var på dåligt humör, ville jag bara kasta henne genom sopnedkastet eller kanske ut för fönstret. Jag var sååååå less...

F var det ända som drog mig upp, skulle jag inte haft honom vet jag ärligt inte hur detta skulle slutat. Jag är en stark person annars men detta är en av få händelser som verkligen fick mig nå botten. Han trösta, torka tårar och höll om mig, sa att allt kommer lösa sig, ringde samtal åt mig till BB, tog hand om Alice och bara fanns där. Att han kunde jobba hemma dessa månader var ovärdeligt. Jag hoppas när du läser detta att du inser vilket enormt stöd du varit för mig! Jag älskar dig så och är så lyckligt lottad som har dig vid min sida.

Veckorna gick, vissa dagar gick jättebra, kanske för vi hade saker planerade utanför hemmet? Då kunde jag ju inte visa denna sida, vad skulle andra tro? Näää, på med ett leende och sen går vi ut! Ingen märkte något då..
Men det kom dagar jag inte ens kunde kolla på Alice, jag ville inte veta av henne. Jag låg i sovrummet och grät, sov eller bara låg där helt glädjelös medan F tog hand om Alice. Jag kommer ihåg hur jag önskade att någon skulle komma och hämta henne, hur jag inte orkade med henne, att jag bara var dålig för henne, att jag saknade mitt gamla liv. Det var ju inte såhär jag ville ha det eller hade trott att det skulle bli..

3 månader gick iallafall och nu funkade det verkligen inte längre. Nu slog det väl till som värst. Ingen visste om hur jag mådde förutom F men han vet nog heller inte om precis alla känslor jag hade. Jag skämdes, fyfan rent ut sagt vad jag skämdes. Hur kan man inte älska sitt barn egentligen? Hur kan man önska att någon skulle komma och hämta det? Jag hatade mig själv för att jag kände som jag gjorde. Jag hatade aldrig henne men jag hatade hela situationen..

Vi hade en tid på BVC runt när Alice var 3 månader, som ofta frågat hur jag mådde, men inte vågade jag säga precis som det var innan. Tänk om de tog Alice i från oss? För samtidigt som jag hade känslor om att jag inte ville ha Alice hos mig så ville jag heller inte lämna bort henne. Hon är ju min! 
F hjälpte mig att berätta på BVC hur dåligt jag verkligen mådde och jag skämdes så. Kunde inte kolla BVC-sköterskan i ögonen för då skulle det brista för mig. MEN hon berätta att det är vanligt, det är inget konstigt, det finns hjälp att få!

Jag fick en tid hos en läkare, som skrev ut antidepressivt och lugnande medicin till mig. Den lugnande medicinen var okej tyckte jag, jag blev så trött och så dåsig av den och just då var det så behövligt. Oron och ångesten släppte för en stund, eller en natt. Jag fick även tid hos BVC-sköterskan att komma och prata själv med henne om hur jag mådde, utan Alice. Det gjorde jag några gånger och har inget negativt med det att säga men det var svårt att öppna sig. Hon berättade även om verksamheten "Råd och stöd" här i Linköping som finns till för att hjälp nyblivna föräldrar som har svårt med bla anknytningen. 

Råd och stöd ringde mig och vi bestämde en tid att ses. Det var jobbigt i början, kunde jag verkligen öppna upp mig till en främmande människa bara sådär? Kunde kanske denna person göra så de tog Alice från oss?  Så var det ju självklart inte! Min kontaktperson där var underbar, att få komma och prata med henne var veckans höjdpunkter. Att så småning om bara släppa ut allt var såå skönt. Jag gick hos henne i 3 månader lite drygt, efter det hade vi samtal med glesare mellanrum. I början på 2014 gick jag med i en grupp som de hade anordnat för andra föräldrar som hade samma/liknande problem. Denna grupp pågick fram till Maj 2014. Att få känna att jag inte var ensam var så skönt, det var inte bara jag som kände såhär. Även om de hade andra svårigheter eller problem så fanns det iallafall andra som förstod. 

Idag mår jag riktigt bra. Medicinen slutade jag med för länge länge sen. Första tiden när Alice kom satte verkligen sin spår, och djupa sånna. När hon kanske runt halvåret började vi knyta an och växte in i rollen som föräldrar och kärleken började växa och ta fart. Det tog tid men men vi tog oss igenom det och kärleken till Alice är obeskrivlig nu, hon är verkligen vårat allt och vi kan inte tänka oss en vardag utan henne. All hjälp jag fått har varit ovärdelig så mår ni dåligt så våga fråga efter hjälp. Det finns hjälp att få och bra sådan! 

Att bli förälder blev inte som jag tänkt över huvud taget, inget blev verkligen som vi trodde det skulle bli. Kan det vara det som gjorde att det blev som det blev?  Att inte kunna knyta an, att inte kunna ge sitt barn mat, att inte kunna älska sitt barn, att synen på föräldraskap var helt anorlunda på riktigt var nog alla bidragande faktorer. Att ha detta i ryggsäcken inför den dagen när vi är redo för ett syskon känns faktiskt riktigt bra.
Nu vet jag att det är okej att känna såhär, jag är inte värdelös och jag är inte ensam!