Idag blev det en hemma dag för Alice och mig. Hon har varit lite hostig och snorig denna veckan och idag tyckte jag inte att hon haft samma energi som tidigare i veckan. Det är ju ett högre tempo på förskolan än vad det är hemma så det kändes bäst såhär. 

Har försökt söva henne en stund, lyckades även men när jag är påväg ut vakna hon såklart. Man blir så sjukt frustrerad när det blir såhär efter att ha försökt söva henne i 15-20 minuter och sen få börja om från början. När jag försökt i ytterliggare 20 min slutade det med att jag gick ut därifrån. Hon gnällde lite men nu sitter eller ligger hon där inne och babblar för sig själv. Antar att det blir en dag utan sömn för hennes del, och en mindre rolig eftermiddag för min del.. :/

Lämnade nyss Alice på förskolan, och denna veckan har lämningen varit lite sisådär, lite gnälligt idag och igår var det tårar. Det går över snabbt som tur är och hon har det jättebra tills vi hämtar. Men klart det tar i mammahjärtat när man lämnar henne där och hon egentligen vill va hos mamma. Funderar på om det är för att hon går så korta veckor och inte riktigt hinner vänja sig, men jag har ingen aning. Kan vara en fas också.

 

 

Något som inte nämns eller hörs så ofta är förlossningsdepression. Innan Alice kom visste jag att man kunde råka ut för det. Men att det är så pass vanligt som det faktiskt är hade jag ingen aning om, tills det hände mig...

Detta inlägg har jag funderat länge länge på om jag ska skriva och även publicera eller inte. Många i våra familjer, släkt och vänner vet inte om detta. Vissa vet inget alls och vissa vet lite men inte hur det egentligen var... Vi valde att hålla det hemligt tills jag kände mig redo..
Det är en del av mig, som jag inte längre skäms över men som gör ont till och från. Det handlar om hur våran första tid var och alla dess känslor som hörde till. En del tårar har fällts samtidigt som jag skrivit detta, dels för att det gör ont när jag tänker tillbaka, men också för att jag är så tacksam att jag tog mig igenom det och över den hjälp som jag fick från olika håll.
Jag vill dela med mig och hoppas att om någon känner igen sig så vet denna att han/hon inte är ensam. För det är man inte!

Detta inlägg kommer nog antagligen bli långt, väldigt långt....


Innan Alice kom var längtan och kärleken såå stor, det gick inte att beskriva. Jag boa, pysslade och fixade massa inför hennes ankomst. Läste massa gravidbloggar och hängde på gravidforum. Jag hade fått bilden att det var kärlek vid första ögonkastet när bebisen kom ut och lades på bröstet, det var det alla sa och jag fick höra. Men så var det inte... 
När Alice kom så var jag helt utmattad och trött, allt hade gått bra men jag hade inte sovit på hur länge som helst, kanske bidrog det till hur allt blev som det blev? Jag vet faktiskt inte. När Alice kom upp på bröstet så förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, jag tänkte "vad är det här?" "vad sjutton hände precis?" "vems bebis är det här?". Visst jag var glad, helt mållös, log och det kom tårar. Våran bebis var ju äntligen här och hon var så perfekt. Men det var lixom inget mer. Var är kärleken alla pratade om? Denns fanns ju inte där. Känslan att hon var våran bebis fanns ju inte där heller...

På förlossningen/BB så fick jag amma, jag ammade dygnet runt i stort sätt tills vi åkte hem. Under dessa dagar på BB skrek Alice, nästan hela tiden. Det var ju inte så konstigt, hon var ju hungrig, mjölken rann ju aldrig till. Vi åkte hem och hade hopp om att någon av de närmaste dagarna skulle mjölken rinna till och Alice skulle bli mätt och belåten. Den dagen kom aldrig...
Det fortsatte hemma med skrik från Alice, stress, tårar från min sida, samtal till BB som lugnade precis för stunden, jag kände hur jag lixom bara sjönk längre och längre ner. Att inte känna någon kärlek alls och sen dessutom inte kunna ge sitt barn mat var bara för mycket. Känslorna går faktiskt inte beskriva. Det fanns inte ord för hur värdelös och dålig jag kände mig, hur mycket jag skämdes och de skuldkänslor jag hade. Jag kände mig som världens sämsta mamma och att jag inte förtjänade att få vara mamma...

Alice gick ner 500g på några dagar, så vi började med ersättning istället och Alice blev en helt annan bebis. Här lugnade det sig lite, ytterst lite. Jag sörjde att jag inte kunde amma, det var en sak som jag verkligen hoppades få göra. Men så blev det inte och det tog hårt på mig... Alice ville dessutom snutta på bröstet dygnet runt och vägrade napp. Vi samsov, sida vid sida, med bröstet i hennes mun. Men jag kände mig sååå låst, jag avskyde den känslan. Ännu en känsla att lägga på högen med dåliga känslor, fler sånna kommer dessutom komma veckorna framöver...

Alice hatade vagnen, ville bara vara i famnen, ville sällan vara hos någon annan än mig, sov enbart i famnen och absolut ingen annan stans. Jag hade fått höra att bebisar sov i egen säng, eller iallafall kunde sova lite själva och det trodde jag även Alice skulle göra, men när hon vägra blev allt så fel. Jag bara satt där med henne och kände ångest dag ut och dag in. Vissa dagar, speciellt de dagar när Alice var på dåligt humör, ville jag bara kasta henne genom sopnedkastet eller kanske ut för fönstret. Jag var sååååå less...

F var det ända som drog mig upp, skulle jag inte haft honom vet jag ärligt inte hur detta skulle slutat. Jag är en stark person annars men detta är en av få händelser som verkligen fick mig nå botten. Han trösta, torka tårar och höll om mig, sa att allt kommer lösa sig, ringde samtal åt mig till BB, tog hand om Alice och bara fanns där. Att han kunde jobba hemma dessa månader var ovärdeligt. Jag hoppas när du läser detta att du inser vilket enormt stöd du varit för mig! Jag älskar dig så och är så lyckligt lottad som har dig vid min sida.

Veckorna gick, vissa dagar gick jättebra, kanske för vi hade saker planerade utanför hemmet? Då kunde jag ju inte visa denna sida, vad skulle andra tro? Näää, på med ett leende och sen går vi ut! Ingen märkte något då..
Men det kom dagar jag inte ens kunde kolla på Alice, jag ville inte veta av henne. Jag låg i sovrummet och grät, sov eller bara låg där helt glädjelös medan F tog hand om Alice. Jag kommer ihåg hur jag önskade att någon skulle komma och hämta henne, hur jag inte orkade med henne, att jag bara var dålig för henne, att jag saknade mitt gamla liv. Det var ju inte såhär jag ville ha det eller hade trott att det skulle bli..

3 månader gick iallafall och nu funkade det verkligen inte längre. Nu slog det väl till som värst. Ingen visste om hur jag mådde förutom F men han vet nog heller inte om precis alla känslor jag hade. Jag skämdes, fyfan rent ut sagt vad jag skämdes. Hur kan man inte älska sitt barn egentligen? Hur kan man önska att någon skulle komma och hämta det? Jag hatade mig själv för att jag kände som jag gjorde. Jag hatade aldrig henne men jag hatade hela situationen..

Vi hade en tid på BVC runt när Alice var 3 månader, som ofta frågat hur jag mådde, men inte vågade jag säga precis som det var innan. Tänk om de tog Alice i från oss? För samtidigt som jag hade känslor om att jag inte ville ha Alice hos mig så ville jag heller inte lämna bort henne. Hon är ju min! 
F hjälpte mig att berätta på BVC hur dåligt jag verkligen mådde och jag skämdes så. Kunde inte kolla BVC-sköterskan i ögonen för då skulle det brista för mig. MEN hon berätta att det är vanligt, det är inget konstigt, det finns hjälp att få!

Jag fick en tid hos en läkare, som skrev ut antidepressivt och lugnande medicin till mig. Den lugnande medicinen var okej tyckte jag, jag blev så trött och så dåsig av den och just då var det så behövligt. Oron och ångesten släppte för en stund, eller en natt. Jag fick även tid hos BVC-sköterskan att komma och prata själv med henne om hur jag mådde, utan Alice. Det gjorde jag några gånger och har inget negativt med det att säga men det var svårt att öppna sig. Hon berättade även om verksamheten "Råd och stöd" här i Linköping som finns till för att hjälp nyblivna föräldrar som har svårt med bla anknytningen. 

Råd och stöd ringde mig och vi bestämde en tid att ses. Det var jobbigt i början, kunde jag verkligen öppna upp mig till en främmande människa bara sådär? Kunde kanske denna person göra så de tog Alice från oss?  Så var det ju självklart inte! Min kontaktperson där var underbar, att få komma och prata med henne var veckans höjdpunkter. Att så småning om bara släppa ut allt var såå skönt. Jag gick hos henne i 3 månader lite drygt, efter det hade vi samtal med glesare mellanrum. I början på 2014 gick jag med i en grupp som de hade anordnat för andra föräldrar som hade samma/liknande problem. Denna grupp pågick fram till Maj 2014. Att få känna att jag inte var ensam var så skönt, det var inte bara jag som kände såhär. Även om de hade andra svårigheter eller problem så fanns det iallafall andra som förstod. 

Idag mår jag riktigt bra. Medicinen slutade jag med för länge länge sen. Första tiden när Alice kom satte verkligen sin spår, och djupa sånna. När hon kanske runt halvåret började vi knyta an och växte in i rollen som föräldrar och kärleken började växa och ta fart. Det tog tid men men vi tog oss igenom det och kärleken till Alice är obeskrivlig nu, hon är verkligen vårat allt och vi kan inte tänka oss en vardag utan henne. All hjälp jag fått har varit ovärdelig så mår ni dåligt så våga fråga efter hjälp. Det finns hjälp att få och bra sådan! 

Att bli förälder blev inte som jag tänkt över huvud taget, inget blev verkligen som vi trodde det skulle bli. Kan det vara det som gjorde att det blev som det blev?  Att inte kunna knyta an, att inte kunna ge sitt barn mat, att inte kunna älska sitt barn, att synen på föräldraskap var helt anorlunda på riktigt var nog alla bidragande faktorer. Att ha detta i ryggsäcken inför den dagen när vi är redo för ett syskon känns faktiskt riktigt bra.
Nu vet jag att det är okej att känna såhär, jag är inte värdelös och jag är inte ensam!

Vilken helg det blev. Hade det så trevligt på 25års festen men den slutade inte alls lika kul. Arg och förnedrad åkte jag hem och nu efter har jag ont i vänster höft.. Lägger denna helg bakom mig och ser fram mot andra helger och kalas som väntar oss nu framöver.

Just nu försöker jag natta Alice och F är på spelkväll på jobbet. Alice och jag har bråkat hela kvällen känns det som. Hon har vägrat lyssna eller göra som jag sagt och jag har tjatat som en galning och inte haft något vidare tålamod ikväll. Att hon inte vill sova nu gör det inte bättre alls.

Har legat här inne på hennes golv i 50 minuter minst men hon bara vrider och vänder sig och sätter sig upp. SUCK! Idag har jag min faste dag och jag är nu i skrivande stund såå hungrig. Köpte mig en sallad i affären förutom med bara grönsaker, räkor och ett ägg som jag längtar att få äta. Just nu skulle jag kunna äta vad som helst känns det som. Hoppas Alice somnar snart annars kommer jag bli galen.... -.-

Har precis lämnat Alice på förskolan och nu väntar sista jobbdagen för denna vecka.Känns så skönt för jag har varit så trött denna vecka. Dock blir det ingen sovmorgon imorgon på min lediga dag. Fick precis ett samtal att vi ska få en spis levererad och installerad kl 7.30 imorgonbitti. Jag som hoppades på att få sova liiiite längre, men kanske på fredag då.


Igår fick jag hem en bok, en kokbok rättare sagt, till mina fastedagar. När man bara ska äta 500 kcal så har man inte allt för mycket att välja på men denna bok har en hel del recept. Den är indelad i frukost/mellis och middagar och de i sin tur är indelade i kategorier med antalet kalorier. Tex. Middag 100 kalorier, eller frukost 200 kalorier.

Eftersom jag fick boken igår har jag inte hunnit prova något recept men har hittat en hel del som verkar goda. Recepten är enkla och snabba så man slipper stå och laga mat länge. Många av dem är för 4 portioner och går dessutom bra att frysa in så det finns färdigt när fastedagen kommer. Bara plocka fram, tina och äta.
Även om många recept är för fastedagarna så finns en hel del som är lite högra kaloriantal på, den som har mest har 557 kcal. Så den är jättebra även de andra dagarna när man ska äta mer men ändå inte lika mycket som man äter vanligtvis. Detta ska bli spännande!

Boken jag köpte heter: "Succémetoden 5:2, Enkla, snabba recepte för fastedagar"

Hittade precis ett gammalt inlägg på bloggen från Januari 2012. Hela 3 år sen! 
Då höll jag också på att gå ner i vikt och mäta cm osv, det gick jättebra den gången och jag kommer ihåg hur nöjd jag kände mig över hur kroppen såg ut då. Så det får mig mer taggad att fixa detta inför sommaren. 

Gick extra tidigt idag för att hinna göra mig och Alice iordning inför dagen, och jag är såååå trött just nu. Jag skulle ha ett möte (som inte blev av för min del) och Alice skulle till förskolan tidigare av den anledningen. Men eftersom det inte blev av lämnade jag Alice nu vid den tiden hon brukar gå istället och jag är fortfarande kvar hemma och äter lunch, om man nu kan kalla det för det. Äter en måltidsbar från Nutrilett. 

Förra måndagen började jag med 5:2 diet, känner att jag vill tappa några kilon innan sommaren. Har redan gått ner alla gravidkilon men har lite till jag vill få bort. Hittills har det gått jättebra, Fastedagarna är de jobbiga tycker jag, de andra dagarna är inte så jobbiga. De ser nästan ut som dagarna innan 5:2 bara att jag skippar kolhydrater helt nu, vilket är ganska skönt.
Räknar kalorier göra jag också, för att hålla kolla så att det inte blir för mycket men inte heller för lite, jag ska ju inte svälta mig själv. Dock skriver jag inte ner hur mycket jag ätit (vilket jag gjort innan) utan har det i huvudet och är inte så noga med att det ska vara prick 500 kcal på fastedagarna. Ibland kan det vara runt 450 och ibland kan det vara 550. Allt jämnar ut sig i slutänden. 

Som sagt har det gått jättebra än så länge, första veckan tappar man mycket vätska och kilon försvinner ett efter ett. Är dock beredd på att det kan stanna upp också, det brukar det alltid göra förr eller senare. När jag kört nån månad kan jag lägga in hur resultatet ser ut. Ska bli spännande, tycker jag.. ;P

Skulle gärna lägga mig och sova, men snart är det dags för jobb!

 

 

Kikar inte lite snabbt innan jag ska iväg till jobbet. Lämningen idag på förskolan var ganska speciell måste jag säga. Som jag tidigare sagt så har hon varit ledsen i början men att det nu går bättre och hon gråter inte så ofta.  Men idag då..
Alice var lite avvaktande precis när vi kom in i rummet där barnen lekte. De skulle precis ha samling och sjunga lite innan lunchen. Alice älskar ju musik och tycker nog sångstunden är superkul. Jag sa till henne "nu ska ni sitta i ringen och sjunga lite" och hon tvekade inte med att sätta sig tillsammans med de andra barnen. 

När jag sedan skulle pussa henne och säga att "mamma ska gå och jobba och kommer hämtar dig senare, ha det så bra idag. Hej då!" Så hann jag väl halvvägs i meningen sen putta hon bort mig och vifta att jag skulle gå utan att ens kolla på mig. Snopet ställde jag mig upp och sa "Hej då Alice och vinkade till henne" men inte tittade hon på mig för det. Hon skulle ju faktiskt sjunga och ha roligt nu, har  ju inte tid med mamma då!!! 

Hon slutar aldrig förvåna oss. Nåja det märks ju att hon trivs där iallafall och jag kunde gå därifrån med ett leende på läpparna och småskratta för mig själv. Tokunge! :)

Då var det måndag igen och dags för en ny jobbvecka för föräldrarna och dags för förskola för Alice. Alice trivs jättebra på sin förskola och vi är så nöjda med vårat val. I början var hon ledsen vi lämningen ett tag men nu går det bättre, lite ledsna miner efter våran långa julledighet dock. Nu för tiden vill hon knappt följa med hem vilket känns jättebra.

 

Hon börjar kl 10.40 oftast och hämtas 17.10. Hon skulle egentligen börja mycket senare eftersom jag inte börjar jobba förens 12.30 men det skulle bli mitt i hennes sovpass då, så hon får börja innan lunchen vilket funkar bra. Det är kul att se hur bra hon trivs på förskolan och hur trygg hon känner sig. Var så nojig innan hon börja, hon är ju så liten fortfarande tycker jag. ;)

 

Jag själv började jobba i Oktober förra året på en öppen dagverksamhet för demenssjuka och trivs så bra där. Fick ett vikariat som sträcker sig till sista Janurai i år men får förmodligen jobba in i Februari. Vet bara hur de kommande två veckorna ser ut.Jag jobbar dock inte så mycket, 4 timmar 3 dagar i veckan, 30% med andra ord. Det har varit lite lagom att börja med tycker jag men nu vill jag gå upp i procent. Så håller tummarna att det dyker upp något vikariat eller behov av timvikarie inom kort. :)

 

 

Alice brås på sina föräldrar, speciellt sin mamma. Lika morgontrötta båda två. :)

I fredags förra veckan blev våran lilla dam 18 månader. Det är inte klokt hur fort tiden har gått. Vad hände? Var det inte precis nyss hon kom? Jag har svårt att förstå att det verkligen gått så långt tid, samtidigt har jag svårt att se hur en vardag såg utan innan hon kom. Ibland när jag tänker tillbaka till en viss dag då Alice låg i magen eller jag kanske t.o.m inte än var gravid ännu, så funderar jag länge på vart vi gjorde av Alice den dagen för hon var ju tex inte med på den utflykten eller den resan. Att hon är med i vårat liv och vardag är så självklart och en vardag utan henne finns inte. Intressant hur man förändras som människa när man blir förälder, speciellt när det gäller prioriteringar, tankesätt och känslor. :)

Hur ser det ut för oss och Alice nu vid 18 månader då? 

• Alice sover 13 timmar per natt, från ca 19-08 oftast, gjort sen 10 månaders ålder .  
• Sover ca 40-90 minuter de dagar hon sover på dagen.
• Sover i spjälsäng i sitt rum, (jag nojjar inför den dagen hon får för sig att klättra över.)
• Är en aning liten i maten (tycker jag) men energin finns och vikten går uppåt. 
• Har 16 tänder, och tycker att tandborstning är blä.
• Kan hoppa, springa och älskar att dansa.
• Kan säga ca 7-8 ord och några djurläten. Ordet TITTA! och OJ används JÄMT!  
• Nickar för Ja och skakar på huvudet för Nej.
• Tycker väldigt mycket om förskolan och vill ibland inte följa med hem.
• Är inte så mycket för att gå utan får åka vagn. Springer dock gärna åt motsatt håll.
• Har en Alfons Åbergfas, ska läsa Alfonsböcker och kolla på Alfonsfilmer.
• Är snål med pussar och kramar. (Hon tycker säkert att mamma och pappa bara tjatar!)
• ÄLSKAR väskor och liknande man kan bära runt på, även "klä ut sig" är roligt.
• Är inte så mycket för att leka med andra barn i samma ålder, men gillar större barn.
• Spexar och gör till sig, 
• Är en riktig liten mammagris! :)